Kategori: Uncategorized

Vi människor använder ofta en massa tid på att grubbla över det som varit, eller det som ännu inte skett. Men det enda som finns är det eviga nuet. Naturen och andra arter ser livet är en cirkel, från födelse till död, och ur det som en gång levt skapas nytt liv, medan själen ger sig ut på nya äventyr. Men enligt Emelie Cajsdotter har människan klippt av cirkeln i början och i slutet, och kvar finns lineär tid, då cirkeln faller ihop som en stump tråd. Eller kanske livet egentligen är en spiral, men det kan vara lättare att föreställa sig en avklippt cirkel, som blir till en rak tråd. Vi föds och vi dör, och därmed det, det är liksom enligt det synsättet allt som finns. Även om det finns delade meningar om när livet egentligen börjar, så kan vårt liv ur en synvinkel ses uppstå på något mekaniskt sätt av att en äggcell befruktas av en spermie, utvecklas till ett foster och föds, och så tar livet och allting slut vid döden då kroppen slutar andas, utan att man kanske tar sig tid att fundera på vad som egentligen ger upphov till livet. Hur kan liv uppstå? Kan slumpen verkligen få molekyler och celler att slå sig samman och bilda fungerande organ och hela de komplexa individer vi är?

Med en lineär tid är det också logiskt att tänka sig ett klart samband mellan orsak och verkan; att en sak leder till en annan, medan det emellertid kanske finns tusen andra saker och som i själva verket egentligen samverkade till att det blev som det blev. I allt ligger en upplevelse och en lärdom, allt har en mening. Uppfattningen om rätt och fel kanske kan suddas ut lite grann, om allting inte är så entydigt som att hen gjorde si, och därför blev det så. Och utan uppfattningen om lineär tid; finns det då ens något att förlåta, om nu någon skulle ha gjort något som av någon annan uppfattas som ”fel”? Existerar ”då” fortfarande? Det som har varit har varit; finns det då kvar annat än i våra minnen? Ja, det kan visserligen finnas fysiska spår och mentala sår kvar av det som har varit, det som har gjorts (eller lämnats ogjort) är liksom gjort, men helas eller gangnas det som fått sig en törn genom att tänka tillbaka på det? Genom att vi återskapar det svåra som varit i vårt sinne? Kanske ibland, men är det den effektivaste och lättaste metoden? Jag tror inte det. Jag tror mera på att låta något annat komma in, något större. Tror vi att något blir bättre av att vi tänker tillbaka och grämer oss, ångrar oss, skäms och känner oss dåliga, kanske som syndare? Visst, vi kan ta lärdom och göra vårt bästa föra att undvika att göra om samma sak, eller att upprepa samma så kallade misstag på nytt, men annars tror jag vi gör klokare i att överlåta helandet åt Skaparen. Vad är liksom bättre tidsanvändning; att tänka tillbaka och under tiden missa det som sker i nuet med alla dess möten, eller att kunna släppa loss och gå vidare? Vi kan alltid välja om; tänka och därmed uppleva saken annorlunda nästa gång.

Vi kan finna Skaparen inom oss, eller vi kan söka helande i kontakten med varandra; båda alternativen kan ses som olika aspekter av samma sak. Möten är heller inte enbart som en enskild ”telefontråd” som kopplar samman en individ till en annan, utan det handlar alltid om ett mer komplext nätverk, med flera inblandade och flera som erbjuds ett tillfälle och möjlighet att växa i varje händelse som sker. Samma livskraft finns inom oss alla, och även om vi är våra egna personligheter, delar vi samtidigt samma medvetenhet med alla andra, vi är en del av den. Den energi som skapat allt här på Jorden och i hela Universum (och universum efter universum utöver det vi vanligen upplever som hela det existerande världsalltet), den energin, medvetenheten och intelligensen är helt säkert mer än kapabel att ställa till rätta allt det som vi till synes ställt till. Mycket mer kapabel till att skapa vad som helst, än vad det lilla jaget kan få till stånd, det lilla jaget som försöker kunna allt på egen hand.

Naturen har en otrolig förmåga att skapa liv även på de mest urbaniserade ställen; se bara på de grästuvor och maskrosor som växer fram ur en spricka i asfalten, eller hur snabbt naturen tar över platser som människan övergett. Inte för att vi för den skull skulle vara berättigade att bete oss hur som helst. Men det ”illa” vi gör, gör vi för det mesta för att vi inte vet bättre, och vi gör det utgående från vår känsla av separation. Jag har en känsla av att även uppfattningen om att allt som fötts en gång ska dö också kan påverka vår attityd. Visst, på det fysiska planet är det sant, men livet går alltid vidare i någon form. Förruttnande, ”döda” träd ger möjlighet till enormt mycket nytt liv för insekter, fåglar och till slut nya träd då de komposteras och näringsämnen frigörs. Men om tanken om att allt ändå bara slutar med tom död är djupt rotad i oss, ofta i kombination med en uppfattning om att vi människor på något sätt är avskilda, oberoende, självständiga och ovanför den övriga skapelsen, så då kanske det inte är så konstigt att tanken uppstår: vad spelar det då för roll vad vi gör med vår omgivning, om allt ändå befinner sig på en lineär tidslinje, som förr eller senare leder till intet?

Samtidigt kanske vi egentligen själva också på något plan längtar bort från livet här på Jorden? Smärtan över alla (fysiska) tings förgänglighet, i kombination med att vi blivit fjärmade från den övriga naturen, kan göra att vi försöker hitta utlopp för vår existentiella ångest, vilket dessvärre sällan gör saken bättre. Någonstans inom oss vet vi ju ändå att det vi gör är fel och det får oss att känna ånger, men vi vet inte riktigt hur vi ska ta oss ut ur den onda cirkeln. Det vi gör mot andra, gör vi dessutom också mot oss själva. Jag tror nyckeln ligger i att åter börja lyssna på djur och natur, stilla oss och låta dem vägleda oss. Att vi kunde fokusera på nuet; det enda som finns. Och att öppna upp oss för att känna den ständiga kontakten med allt levande runt omkring oss. Varje stund är ett nytt nu: nu, nu, nu osv. I en oändlig räcka av nu-ögonblick. Vi är aldrig ensamma, utan hela tiden omgivna och omfamnade av allt som lever. Varje cell i oss är konstant genomsyrad av Livskraften.

Ibland känner vi oss tvingade att göra på ett visst sätt av systemet. Andra gånger kan det hända att även om våra intentioner är goda och vi vill göra gott, blir det inte alltid så bra som vi tänkt oss. Om vi gör det som separata varelser, utgående från det som vår rationella hjärna tänkt ut på basen av den begränsade kunskap och tankesätt vi lärt oss i vår människovärld; kanske det ur andra arters synvinkel och med tanke på helheten inte verkar så riktigt vettigt alls…

Nu med nya perspektiv, verkar mycket jag gjort och tänkt i mitt liv helt bakvänt och tokigt! Det finns mycket jag vill förändra och tror på att det går, men egot (den del av oss som tror på separationen) är inte alla gånger så förtjust i att allt som det tagit för sant ställs på sin ända, och egot kan göra kraftigt motstånd ibland, men jag tror att det är hälsosamt att utmana egot från oväntade håll, med övningar vi fått från andra arter; arter som inte tänker på sina tankar lika mycket som vi.

Även om systemet kan kännas stelt och begränsande ibland, så finns det alltid något vi kan göra annorlunda, vare sig det är smått eller stort. Varje droppe av omtanke och ökad medvetenhet räknas, uppmärksammas, uppskattas och påverkar helheten och det kollektiva medvetandet. Många bäckar små, blir till en stor å. Vår uppfattning om lineär tid är en sak vi kan utmana. Vi kan få oss en välbehövd vilopaus i en stund utanför tiden. Och spännande saker kan hända då vi väljer att stiga utanför tiden; tiden på det sätt som majoriteten av oss hittills uppfattat den. En helt ny förståelse kan börja utvecklas inom oss, även om vi ännu inte riktigt kan förstå eller förklara allt i den fascinerande nya värld som öppnar upp sig för oss!

Welcome to WordPress. This is your first post. Edit or delete it, then start writing!

Allt är i ständig förändring. Inget annat än förändringen är konstant. Som Emelie Cajsdotter så tänkvärt uttrycker det, handlar det om: ”My aliveness meeting your aliveness” (ungefär: mitt vid liv varande möter ditt vid liv varande, eller kanske: min livlighet möter din livlighet). Jag som går genom livet varandes jag, möter dig som går genom livet varandes du. Eller ofta rättare sagt: försökandes vara de vi är; då det finns så mycket i vårt samhälle som försöker få oss att passa in i en bestämd mall, som inte alls nödvändigtvis motsvarar dem vi genuint är, vilket skapar en massa filter som vi sedan får lära oss att hantera, eller ofta rentav att skala av och tänka om helt och hållet, men det är en annan historia.

Det är alltså inga stillbilder som möter varandra; i nästa stund är det redan förgånget, och vi har gått vidare samlandes nya intryck i vårt stora äventyr, som kallas Livet här på Jorden. Vi förändras hela tiden; som en av mina favoritartister Chayenne sjunger på spanska: no soy el mismo de ayer; jag är inte den samma som igår. Eller egentligen, jag är, och ändå inte, den samma som för bara ett ögonblick sedan; min essens är den samma, men jag har redan fått nya erfarenheter jag inte hade för en sekund sedan. Kanske har jag också lyckats skrapa fram ett litet titthål genom all den smuts som täcker insynen till mitt verkliga Jag?

Blir vi kvar i det som just var, kan vi inte längre vara närvarande i den unika mötespunkt som annars kunde uppstå mellan oss här och nu. Drar vi ständigt en massa slutsatser om det som är, är vi inte heller fullt öppna för det som uppstår, utan då kommer vår tolkning och berättelse emellan oss och den äkta verkligheten som ständigt skapas och bara är. Det är då lätthänt att det är berättelserna som möter varandra, inte vi. Och det handlar inte bara om att vara närvarande (eller inte) för det som uppstår mellan två människor eller mellan en människa och ett djur av en annan art (människor är också djur), utan det som sker mellan alla varelser som är närvarande; Moder Jord, Vinden, Luften, Gräset vi står på, alla varelser under markytan osv.

Vi är vana vid att tänka oss vårt liv som en räcka med händelser efter varandra, men enligt Emelie och djuren uppgörs vårt liv egentligen av alla de små mötespunkter vi har med varandra, som en tavla uppgjord av små punkter av olika färger, som tillsammans bildar mönster och slutligen ett helhetsmotiv. Eller jag kan också tänka mig det som en väv eller en stickning, som består av ett garn som möter sig själv då det korsas, garnet är i kontakt med en annan del av sig som går i en lite annan riktning men ändå har en gemensam kontaktpunkt och en gemensam andel i ett större sammanhang, och samtidigt är varje korsningspunkt också sammanlänkad med alla andra mötespunkter där den gemensamma tråden går igenom alltsammans. Även om vi inte noterar alla små mötespunkter, så går de ändå inte förbi; det finns alltid någon i närheten som noterar dem, men vår livstavla kunde bli betydligt mycket rikare, med färre suddiga vattenbestänkta fläckar, om vi blev mer uppmärksamma på det subtila som hela tiden finns runt omkring oss.

Då våra känslor och livshistorier möter varandra, tänker jag mig att det finns en mening med det hela, även om det kan handla om svåra upplevelser, eller kanske speciellt just då. Själva händelserna må variera, men ofta finns det ändå något gemensamt, något som båda kan känna igen, men samtidigt känns det ofta fullt ut personligt smärtsamma bara för den ena, varvid det är lättare att finnas där för varandra. Närvarande i känslan, igenkännande, men ändå utan att bli överväldigad av den, och kanske kunna komma med nytt hopp och perspektiv, både åt sig själv och åt den andra. Samtidigt önskar jag, att våra möten oftare kunde handla om något mer än bara det vi upplever som svårt; att de oftare kunde handla om delad glädje och positivt nyskapande! Det är säkert något vi får öva oss i, för det var inget åtminstone jag fick lära mig i skolan…

Vi människor är ofta frånkopplade, men djuren och andra varelser känner ingen illvilja mot oss för den skull. De kanske inte gillar det som vi i vårt frånkopplade tillstånd gör mot dem, men de ser att vi glömt och tappat kontakten med naturen och därmed med oss själva, de vet att vi behöver hjälp, de saknar oss och vill hjälpa oss, så att vi kan bli en del av familjen med dem igen. Helheten är liksom inte riktigt hel om inte alla är medvetna om att de är med, även om vi nog är älskade, inkluderade och en del av helheten oberoende om vi är medvetna om det eller inte. Det blir lite som en massa tappade maskor eller malätna hål i en stickning, om någon inte aktivt deltar. Kommunikationen haltar liksom om en part glömt både hur man lyssnar och hur man svarar, och det blir luckor, fnurr på tråden och missförstånd om inte alla samverkar för det gemensamma bästa.

Även en ny insikt kan förresten hindra en från att vara närvarande i mötet i nästa stund! Även medan vi tänker ”Aha! Wow, så är det ju!” (kanske med tillägget: …naturligtvis; varför har jag inte kommit på det för länge sedan? Tänk vad mycket lättare livet då kunde ha varit!), så är vi upptagna med att tänka, och kan missa det som sker runt omkring oss. Men jag tänker ändå, att det är betydligt mer välanvänd tid att komma på nya sätt att tänka och se på saker, än att harmas, oroa oss för framtiden (vad som kanske kommer att hända) eller tänka på vår to-do lista.

Hur skulle ditt liv se ut om du var mer öppen för alla de små vardagliga mötena? Kommentera gärna!